Knutar

knutar01
Tre vanliga typer av knutar:

Rännknut
Dubbelhaksknut
Laxknut

knut_rannknut
Rännknut
Rännknuten är den enklaste knuten och i Sverige den tidigast kända konstruktionen vid knuttimring. Man timrade då med rundtimmer. Utformningen av rännknuten växlar men gemensamt är att den avfasade överstocken läggs i understockens ränna, som har snedhuggna väggar. Rännknuten var vanligast i norra Sverige och förekom efter 1700-talet främst i uthus eller enklare byggnader. I den äldsta typen av knutar utgörs knuthaket enbart av en halvrund fördjupning på stockens översida (överhaksknut). Denna knut utvecklades sen till rännknuten.

knut_dubbelhaksknut
Dubbelhaksknut
Under slutet av medeltiden utvecklades knuten och fick en bindtröskel mitt i haket, dubbelhaksknut, eller i sidan av haket, enkelhaksknut. Detta innebar att konstruktionen blev tätare och stabilare. Denna knuttyp blev den vanligaste under 1700-talet. Under 1600-talet började man planbila stockarna utvändigt och timra med lodräta knuthak. Dubbelhaksknuten användes med andra ord både till rundtimmer och till planbilat timmer. Vid bilningen vändes stockarna upp och ned för att undvika vattensamlande jack.
En rak sågad dubbelhaksknut var vanlig i äldre timmerhus. Nackdelen med denna är att den kan bli gles när den torkar. Därför infördes en betta, tröskel, som gjorde knuten tätare. Den blev ännu tätare med ett drevspår för tätningsmaterial.

knut_laxknut
Laxknut
Under slutet av 1800-talet ersattes de äldre knutarna med utstickande skalle av släta knutar, av vilken den vanligaste var laxknuten.
I laxknutar är ändarna uthuggna i laxstjärtformade tappar, där det ena trästyckets tunga (tapp) griper in i det andra trästyckets mellanrum. I finsnickeri kallas denna konstruktionsmetod för sinkning.